Skip to main content Skip to main navigation

Hur fungerar gröna obligationer?

Hur fungerar gröna obligationer?

15 december · 2015

Jag skrev nyligen en artikel i Nordisk Försäkringstidskrift om gröna obligationer . Artikeln blev ganska teknisk, så jag tänkte jag gör en blogg av några valda delar från den artikeln, och ett par tips på hur man som sparare kan investera i gröna obligationer.

Visste ni att den första gröna obligationen togs fram 2008 i ett samarbete mellan Världsbanken och SEB? Bakgrunden var att ett antal institutionella investerare efterfrågade en obligation med hög kreditvärderighet och som stödjer klimatprojekt. Dessa key investors var Länsförsäkringar, Skandia och andra och tredje AP-fonderna. Sedan dess har Världsbanken emitterat gröna obligationer för ungefär 8,5 miljarder USD, som har finansierat cirka 70 klimat- och miljöprojekt i utvecklingsländer. Marknaden för gröna obligationer har vuxit sedan dess; flera aktörer emitterar nu olika former av gröna obligationer och sedan i år finns det till och med gröna obligationsfonder för småsparare. Men vad är egentligen en grön obligation och gör de verkligen någon skillnad?

Vad är en grön obligation?

En grön obligation är en obligation där kapitalet är öronmärkt åt olika former av miljöprojekt. Det finns olika former av gröna obligationer, med avseende på hur pengarna används, hur obligationen är granskad, typ av säkerhet och kupongens utformning. De flesta obligationer har samma kreditbetyg som övriga skuldinstrument som utgivaren har gett ut.

Figuren visar emitterad volym av gröna obligationer åren 2008 – 2014, baserat på en analys från Världsbanken. Källa: Världsbanken, What are Green Bonds

 

Hur kan man spara i gröna obligationer?

Många av pensionsbolagen investerar delar av sitt ränteinnehav i gröna obligationer, även om andelen är liten. Så har du en traditionell pensionsförsäkring hos exempelvis Alecta, SEB, Skandia eller SPP är chansen stor att du har en liten del av ditt kapital i gröna obligationer. Men, det finns sedan i år också möjlighet för privatsparare att investera i två fonder som investerar i gröna obligationer. SPP Grön Obligationsfond finns tillgänglig i Söderberg & Partners depå, är valbar inom premiepensionssystemet, hos SPP själva och inom ytterligare ett par plattformar. SEB Green Bond Fund finns tillgänglig hos SEB och även den är valbar inom premiepensionssystemet.

 

Vilken Avkastning får man?

Eftersom det vanligaste är att organisationen som ger ut obligationen ställer ut den med hela sin balansräkning som säkerhet, får den gröna obligationen samma kreditbetyg och därmed avkastning som motsvarande ”vanliga” obligationer som organisationen ställer ut. Eftersom många gröna obligationer handlar om en riskmitigation, är tanken att risken i emittenten genom projektet ska bli lägre, och därmed bör obligationen bli en attraktiv investering.

 

Illikvid marknad, trots explosionsartad utveckling

De senaste åren har marknaden för gröna obligationer vuxit explosionsartat. Från att ha legat på volymer under 5 miljarder dollar fram till 2012, emitterades över 10 mdr dollar under 2013 och över 35 mdr under 2014. Allt tyder på att trenden fortsätter, eftersom efterfrågan från investerare är mycket stor. Efterfrågan från investerare är så stor att många vittnar om att andrahandsmarknaden är i princip obefintlig; alla vill fortsätta vara ägare till de obligationer de äger.

 

Krav och certifieringar

En annan effekt av att efterfrågan på gröna obligationer är så stor är att branschen upplever ett behov av någon slags certifiering eller definition. För klimatobligationer (se nedan) finns sedan 2011 en certifiering tack vare Climate Bonds Initiative länk: https://www.climatebonds.net/  (”CBI”). CBI har satt upp kriterier för olika typer av klimatprojekt och skapat en märkning, ”Climate Bond Certified”, med speciellt utsedda kontrollörer.

Inom andra typer av gröna obligationer har standardiseringen inte kommit lika långt. Ett stort framsteg gjordes 2014, när 13 internationella banker enades om ”the Green Bond Principles”, förkortade ”GBP”. De fyra principerna behandlar följande områden:

  1. Användningsområden. Hur emissionslikviden används ska dokumenteras i obligationens juridiska dokument.
  2. Process för utvärdering och val av projekt. Emittenten ska beskriva beslutsprocessen för att bedöma om ett projekt kan använda kapital från den gröna obligationen.
  3. Emissionslikviden ska placeras i ett separat konto eller hanteras så att det är tydligt att pengarna från obligationen går till de specificerade projekten.

Rapportering. Emittenten ska minst en gång om året tillhandahålla en lista med projekt som obligationen har finansierat till investerarna

GBP rekommenderar också att man använder sig av en extern part för att bekräfta att obligationen följer de fyra principerna. Man uppmanar också till en oberoende revision av framförallt hur emittenten följer princip nummer tre, dvs hanteringen och spårbarheten i likviden.

 

Skillnaden mellan gröna obligationer och klimatobligationer (climate bonds)

Den viktigaste skillnaden hörs egentligen på namnet, det vill säga att klimatobligationer fokuserar på projekt som adresserar klimatfrågan. Exempel på projekt som ryms i den kategorin kan vara inom förnyelsebar energi och klimatsmart infrastruktur. Men även projekt som adresserar effekterna av klimatförändringar omfattas, exempelvis att bygga förstärkningar mot havet i en stad som riskerar att drabbas av en höjning av havsnivån skulle kunna finansieras av en klimatobligation. Gröna obligationer är ett bredare begrepp, där obligationerna kan finansiera även miljöprojekt som inte direkt har med klimatet att göra. Klimatobligationer är alltså en slags grön obligation. Begreppet klimatobligation är vanligare internationellt, då benämnt ”climate bonds”. I sverige är det vanligare att använda begreppet gröna obligationer, även för renodlade klimatobligationer.

Den andra stora skillnaden är att det finns ett system för att certifiera klimatobligationerna, genom CBI och märkningen ”Climate Bond Certified”.En förklaring till detta kan vara att klimat är ett enklare område att definiera, och därmed även enklare att räkna på. GBP är ett steg i rätt riktning för att skapa trovärdighet och standarder för alla gröna obligationer.

 

Vilken påverkan har det?

Jag är ju obsessed med faktisk förändring och allergisk mot greenwashing, så det här tycker jag är en viktig punkt. Gröna obligationer har fått viss kritik för att de finansierar projekt som ändå skulle genomföras, och att företagets eller organisationens övriga kapital istället styrs om till att finansiera de ”icke-gröna” projekten. Idag finns det en poäng i det påståendet, eftersom tillgången på kapital just nu är stor. Detta behöver dock inte vara fallet framöver, och då kan det spela roll för organisationer att det finns investerare som hellre investerar i gröna projekt. Sedan ska man inte heller underskatta signalvärdet och den påverkanseffekt som gröna obligationer har. Om kapitalägare ser ett stort värde i att vara ägare till gröna obligationer ökar synligheten av gröna projekt, och enligt mig även efterfrågan på dessa.

Blogg

Pratas det hållbarhet på årsstämman?

23 april · 2018

Vi är mitt i säsongen för bolagsstämmor. Röstning och andra aktiviteter i samband med bolagsstämman är det grundläggande lagstadgade inflytandet som aktieägare har. Här finns massor av chanser att påverka och göra sin röst hörd! Pratar vi tillräckligt med hållbarhet på årsstämmorna? I Sverige finns några aktörer som är duktiga på att lyfta fram hållbarhetsfrågor på årsstämman, men det gäller långt ifrån alla.

Hur kan påverkan på bolagsstämman gå till? Bolagsstämman innehåller flera olika delar, av vilka några lämpar sig bra för påverkansarbete.

Frågestund och yttranderätt

Varje aktieägare har frågerätt, det vill säga rätten att ställa en fråga till ledningen eller styrelsen. Styrelsen måste inte besvara frågan om den inte är relevant eller om svaret kan innebära väsentlig skada för bolaget. Frågestunden ligger vanligen efter VD:s genomgång på årsstämman. Att ställa en fråga på en bolagsstämma är en rättighet för varje aktieägare, och det blir på sätt och vis en obligatorisk dialog för bolaget.

Utöver frågestunden kan investeraren också använda bolagsstämman för att framföra åsikter i ärenden som är uppe för beslut, det finns så kallad yttranderätt både för aktieägare och deras biträden.

Röstning

De flesta förslagen på bolagsstämmorna läggs av bolagens styrelse och handlar om andra saker än hållbarhet. Däremot är många styrningsfrågor (”G” i ESG) naturliga delar av årsstämmans dagordning. Exempelvis röstar stämman om ansvarsfrihet för ledning och styrelse, utser nya styrelsemedlemmar och revisorer, styrelsens ersättningspolicy bestäms, och resultat- och balansräkningar fastställs (Lag 2005:551).

Stämman kan också besluta om ändringar i bolagets stadgar och fatta beslut som har med bolagets övergripande verksamhet och strategi att göra. Här behöver en förvaltare en stor ägarpost eller samarbeta med andra för att kunna påverka genom det juridiska ägarinflytandet. I takt med att marknaden ställer krav på att de institutionella ägarna ska rösta i sina innehav och bevaka sina innehav, har ESG-konsulter blivit allt viktigare. Att ta hjälp av en extern konsult är framförallt vanligt när man behöver bevaka många olika marknader eller har ett mycket utspritt ägande.

Aktieägarmotioner

Aktieägare har en formell rättighet (initiativrätt) att få sitt förslag behandlat på bolagsstämman. Denna metod är inte särskilt vanlig i Sverige, trots att bara en enda aktie behövs för att kunna lägga en motion. Inte heller i Europa är aktieägarmotioner särskilt vanligt, trots att det egentligen inte finns några större hinder för att lägga motioner.

Ökat fokus på ägaransvar: Stewardship codes och "Say on pay" 

Bristande intresse för ägarfrågor bland institutionella ägare har pekats ut som en av de bidragande orsakerna till den senaste finanskrisen. Av den anledningen har flera nya lagar tillkommit, och man har utformat rekommendationer för hur institutionella ägare bör hantera och rapportera sitt ägararbete. Exempelvis har flera länder introducerat så kallade Stewardship codes, liksom ”say on pay”.

Stewardship code introducerades i Storbritannien 2010 efter den senaste finanskrisen. De som har skrivit under initiativet ska följa sju principer kring bland annat rapportering, hantering av intressekonflikter, bevakning av innehav, samarbeten med andra ägare och röstning. 2016 hade nästan 200 kapitalförvaltare och ett 90-tal kapitalägare skrivit under Stewardship code.

”Say on pay” innebär att ersättning till styrelse och ledning ska röstas igenom på bolagsstämman. I Sverige är ”say on pay” bindande sedan 2006 både för styrelsen och högsta ledningen i publika aktiebolag.

Ökat ansvarstagande? 

Initiativen har lett till ökad transparens kring ägararbete, men har det lett till ökat ansvarstagande?

Den ekonomiska makten har i mänsklighetens historia alltid tillhört några få privilegierade. Men, sedan en tid tillbaka har sparkapitalet utgjort en allt större maktfaktor. I Sverige utgörs den största enskilda maktfaktorn i samhället av summan av det svenska folkets sparkapital. Som vanligt när saker händer snabbt och gradvis uppmärksammar vi inte förändringen. Därför reflekterar kanske inte de flesta sparare idag över vilken makt deras sparkapital bär med sig, och vilken påverkan det kan användas till att uppnå i samhället.

Vi bevakade nyligen en intressant årsstämma där sparare och kunder uttryckt stor tveksamhet till bankens flytt av huvudkontoret utomlands (se även vår opinionsrapport om Pensionsmakt om sparares önskemål), men där få förvaltare vågade eller ville gå emot styrelsens förslag. Varför? Var det för att man inte höll med spararna? Ansåg man sig veta bättre? Eller hade man inte tillräckligt tydliga direktiv?

 

P.s. Läs mer om påverkansarbete på bolagsstämmor i min bok Spara ansvarsfullt? Den nya, goda kapitalmarknaden. Finns i din nätbokhandel.

 

Blogg

Kan oron i tekniksektorn leda till nästa börskrasch?

19 april · 2018

Samma situation som i slutet på 1990-talet?

Facebookskandalen har lett till att många på senare tid funderat på om det går att lita på teknikjättarna som tar allt större plats i vårt liv. Spridningen av användardata skapar osäkerhet och ett antal större bolag i branschen besitter idag mycket makt genom den information de har tillgång till. För investerare har teknikaktier länge varit gynnsamma och jämfört med många bolag i samband med millennieskiftets teknologibubbla kan vi denna gång inte prata om förhoppningsbolag utan såväl försäljnings-  såsom vinsttillväxten är på många håll god. Vid en direkt jämförelse mellan exempelvis FAANG-bolagen (Facebook, Amazon, Apple, Netflix och Google/Alphabet) och de fem största bolagen i slutet på 1990-talet finns vissa likheter, men också skillnader:

  • De största noterade bolagen i sektorn idag har större kassor och ett starkare kassaflöde
  • Värderingarna är höga, men långt ifrån så höga som de var strax innan teknologibubblan brast
  • Sektorvikten för hela tekniksektorn är nu cirka 25 procent, vilket är något lägre än vid slutet av 1990-talet. Däremot är vinstandelen i relation till de totala vinsterna på börsen nu över 20 procent medan den då var endast cirka 15 procent.

Regleringsbehovet ett orosmoln

Förväntningar om framtida vinster för sektorn idag är naturligtvis höga och sett till ovan liksom de grundläggande bättre förutsättningarna ser vi idag inte samma fara för en bubbla som då. Däremot finns det en rad orosmoln att förhålla sig till som investerare. När branscher växer sig stora uppstår behovet av regleringar och teknik/e-handelssektorn är idag den minst reglerade utav alla sektorer på den amerikanska börsen. Facebookskandalen visar tydligt regleringsbehovet och om vi ser på tidigare stora regelverksförändringar inom exempelvis finans-, bioteknik- och tobakssektorn så har dessa i stor utsträckning lett till kursnedgångar för sektorn. 

 

Dags att se över exponeringen

En stor sektorandel på börsen är dessutom en varningssignal i sig. Oavsett om vi ser på oljebolagen på 1970-talet som stod för närmast 30 procent av börsvärdet eller finansbranschen år 2007 så har andelen så småningom reverserats. I och med att passiva investeringar såsom indexfonder har ökat kraftigt finns det också en stor risk att en lång uppgångsfas kan övergå i en längre nedgångsfas. Tillsammans med en rad andra faktorer, såsom att den amerikanska tekniksektorn är den med störst andel av försäljningen på marknader utanför USA och därmed kan drabbas mer om riskerna för ett handelskrig eskalerar, finner vi därför all anledning att se över sin exponering mot sektorn.


Men hur kan man då skydda sig när sektorn utgör en så pass stor andel av börsvärdet? Ett sätt är naturligtvis att investera enbart i andra sektorer eller i andra typer av enskilda aktier. Ett annat är att placera mer i regioner som har mindre andel teknologibolag. I Europa är exempelvis andelen av ett brett börsindex endast 5 procent.

 

 

 

Ju större fond, desto bättre?

Incitament för att maximera fondförmögenheten

28 mars · 2018

Avgiftsstrukturen i fonder är satt procentuellt, precis som i många andra finansiella instrument. Fördelen med detta är att det är rättvist mot småspararna; genom att betala en procentuell avgift skapar man en jämlik fördelning av de kostnader som fonden har, utifrån hur mycket man som sparare har investerat. Nackdelen och tillika frågan är; vilka incitament skapar detta för fondbolaget?

Frågan kring incitament

Att fonder tar ut en procentuell förvaltningsavgift av fondförmögenheten innebär att ju mer kapital fonden har under förvaltning, desto mer kronor och ören tjänar fondbolaget. Detta innebär att fondbolaget har incitament att fondförmögenheten ska öka, antingen genom att värdet på underliggande innehav ökar eller genom att fonden får mer kapital att förvalta.

Incitamentet att öka värdet på underliggande tillgångar är bra för spararna, däremot är incitamentet att ha en stor fondförmögenhet i sig inte helt okomplicerat. Särskilt inte när det gäller fonder som investerar i mindre och mer illikvida aktier, exempelvis fonder som investerar i små och medelstora bolag. I ett tidigare blogginlägg diskuterar jag problematiken med stora småbolagsfonder. I korta drag: ju större småbolagsfond, desto mer begränsad är förvaltaren.

 

Detta är fondförvaltningsavgiften

Förvaltningsavgiften anges i procent av fondförmögenheten per år, men beräknas vanligtvis dagligen som 1/365-del av denna siffra. Detta för att enbart belasta sparare när de faktiskt är investerade i fonden. Förvaltningsavgiften för en enskild sparare bestäms av hur stor andel av fondförmögenheten spararen äger genom fondandelarna.

 

Är lösningen att stänga fonden?

Om fondbolaget anser att fonden är för stor, det vill säga den har för mycket kapital under förvaltning, så är lösningen ofta att stänga fonden för mer investeringar. På branschspråk brukar man då tala om fonder som är soft-closed och hard-closed. Soft-closed är vanligen när nya sparare inte får investera i fonden, men befintliga sparare får lov att fortsätta investera. Hard-closed är vanligen när alla typer av inflöden i fonden är begränsade.

Tanken med att på ett eller annat sätt begränsa fondens inflöden (och därmed fondförmögenheten) motiveras oftast av att fondbolaget vill värna om avkastningen. Det finns dock visst stöd i forskningen som pekar på att den goda avkastning fonden hade innan man stängde den inte kommer tillbaka bara för att man väljer att stänga fonden under en period.

 

Så värnar man om spararna

Att stänga en fond ger dock ett tydligt signalvärde, nu är fonden för stor för sitt eget bästa. En soft-close eller hard-close är därför sunt, det tyder på att man värnar om spararna och bortser från incitamentet att mer kapital under förvaltning innebär mer intjänade pengar. Alternativet hade varit att fortsätta ta in mer kapital under förvaltning, men med risk för en allt mindre möjlighet att kunna fullfölja sin strategi.

 

 

Kontakta oss