Vi är alla japaner!
Jag äter gärna sushi, kör japansk bil och drömmer om stora snöfall i Hakuba Cortina. Men inte allt med Japan känns helrätt: landet har den högsta statsskulden i världen relativt BNP, de största demografiska utmaningarna och ett stort reformbehov. Så fort åtgärder införs för att stärka skatteintäkterna hamnar landet åter i recession. Sammantaget är den makroekonomiska potentialen ytterst begränsad medan de överkapitaliserade börsbolagens förutsättningar ändå får anses som relativt goda.
Frågan är om Europa är på väg att bli ”japaniserat”? För några veckor sedan hände det. Den tyska tioåriga statsobligationsräntan handlades plötsligt på lägre nivå än den japanska. 0,4 procent! Räntemarknaden prisar alltså in ett scenario liknande det japanska med fallande priser (deflation) och mycket låg tillväxt under lång tid framöver. Det finns många skäl till varför detta är troligt men också en rad skillnader.
Innan jag kommer in på dessa vill jag dock påminna om en strategirapport vi på Söderberg & Partners skrev för några år sedan. Då härjade finanskrisen och vi frågade oss om vi är på väg mot ett ”Japanscenario” (då främst för USA). Slutsatsen var att bakgrunden till krisen såg annorlunda ut och att den japanska insikten och därpå följande stimulanser var alltför små. Den japanska bubblan på 1980-talet var långt större än den amerikanska och det dröjde alltför länge innan Japan blev världsmästare på penningpolitiska stimulanser. Idag ser vi att den amerikanska flexibiliteten och det snabba agerandet har fungerat väl.
I Europa har vi dock haft politiska hinder med fokus på oenighet, åtstramningar och brist på ekonomisk integration. Det har bland annat lett till att staters överskuldsättning och den europeiska arbetslösheten inte har förbättrats nämnvärt sedan finanskrisens inledning. Påverkan har framförallt varit stor på den offentliga sektorn, men det svaga sentimentet har självklart även letat sig igenom till försiktiga företagare. Till skillnad från Japan har även flexibiliteten inom lönesättningen varit för låg, vilket gör att Japan idag har en låg arbetslöshet medan den europeiska ligger kvar på ohållbar nivå. Det finns dock även gott om likheter. Förutom att tillväxtförutsättningarna och inflationstrenden ter sig liknande, har inte heller Europa något större stöd från befolkningsstrukturen och utsikterna för produktivitetsförbättringar är begränsade. Däremot finns en tydlig kulturskillnad där man i Japan gärna bevarar saker, vilket är ett skäl till att man valt lönesänkningar före arbetslöshet.
Bakgrunden skiljer sig alltså mot den japanska, men effekterna på konjunkturutvecklingen är liknande. Efter år av stimulansbrist har den europeiska centralbanken nu agerat och i likhet med den japanska centralbanken insett att en svagare valuta initialt är det bästa verktyget för att stimulera en exportberoende region. Men finanspolitiken har mycket kvar att önska och samtidigt kvarstår obalanserna.
Förutsättningarna för Europa som region ser onekligen utmanande ut för relativt lång tid framöver. Den svaga ekonomiska aktiviteten får dessutom större genomslag på den globala ekonomin än vad den japanska fick. Vi har redan sett en stor del av det, men riskerna för fortsatt ”japanisering” kvarstår. Under året ser vi dock god potential, inte minst för börsbolagen. Vår positiva syn på den europeiska aktiemarknaden bygger på en god vinståterhämtningspotential och en värdering som inte är lika ansträngd som den amerikanska.
Sayonara!