Filosofi och hållbara investeringar!

15 mars 2016

De produktkategorier som vi analyserar till vardags ansvarar för förvaltningen av väldigt mycket pengar. Livbolagen som täcks av analysen förvaltar ungefär 2000 mdr kr och fondförsäkringsbolagen i analysen har ungefär 900 mdr kr under förvaltning. Bland de fondbolag som utvärderas ingår ett par internationella jättar – tillsammans förvaltar de motsvarande 130 000 mdr kr. Pengar är makt brukar vi säga, och att om vi får finansbranschen att börja agera hållbart, det är först då vi kan komma någonstans! Eller för att citera Pippi, ”är man väldigt stark måste man vara väldigt snäll”.

Men det är faktiskt inte så enkelt som det kan låta. För hur ska finansbranschen agera för att bidra till en hållbarare värld? Jonas Nilsson och Joakim Sandberg på Handelshögskolan i Göteborg frågade sparare hur effektiva de trodde att olika strategier för etiska investeringar var. De popläraste strategierna, alltså vad sparare tror är bra, är att man ska undvika att investera i oetiska bolag och investera i etiska bolag, och även hänga ut oetiska bolag i media (Sandberg, J & Nilsson, J (2015) Do ethical investors want purity or effectiveness?).

Det är det här som är det stora dilemmat. Ska vi göra produkter som kunder vill ha, eller ska vi skapa och förespråka finansiella produkter som faktiskt ger effekt?

Ta till exempel avyttringar av kol- och oljeinnehav, som har varit en stor trend på sistonde. Inom kol har vi av olika anledningar sett priset på tillgångar sjunka kraftigt. Samtidigt har flera stora transaktioner skett. Köparna har varit kortsiktiga hedgefonder och private equity-fonder (E&Y, Mergers, acquisitions and capital raising in mining and metals: 2014 trends, 2015 outlook (2015)). Det är det här som är baksidan av exkluderingsstrategier. Om exkluderingsstrategierna”fungerar”, pressar de ned priset på tillgången relativt förväntat kassaflöde, och gör investeringen till en attraktiv källa till energi att bygga sin verksamhet kring. Det är kanske inte riktigt vad ansvarsfulla ägare vill åstadkomma!

Om vi tar en snabb lektion i filosofi är det här den klassiska motsättningen mellan deontologi och konsekventialism. Deontologin menar att det finns rätt och fel och en handling har ett inneboende värde som avgörs genom att se på kopplingen till en etisk norm. Det är fel att ljuga, punkt slut. Det är fel att tjäna pengar på kolkraft. Effekten av att sälja innehavet har inte någon betydelse för en deontolog.

Men konsekventialister håller inte med. De menar att det är effekten av en handling som avgör om den är etisk eller oetisk. Alltså, en vit lögn om kollegans nya frisyr är etiskt rättfärdigad eftersom effekten av att säga som det är, inte är bra. Om det är större sannolikhet att kolkraftverken investerar i renare produktionsanläggningar genom att vi är kvar som ansvarsfulla ägare får vi leva med att ha den här lite jobbiga ägandekopplingen till bolaget.

Om du har läst min blogg förut förstår du säkert vilket lag jag håller på, men man kan också se det såhär. Om grunden till hållbarhetsanalyserna är att få pengarna att styra, eller ”är man väldigt stark måste man vara väldigt snäll”-tanken, måste vi utgå från att vi vill ha en reell effekt av det vi gör. Genom att avinvestera i icke hållbara eller icke etiska bolag klipper vi våra egna band till själva bolaget, och deontologiskt gör vi rätt. Att de ohållbara handlingarna fortsätter spelar ingen roll. Men genom att avinvestera släpper vi även makten som vi kan ha över hållbara investeringar, alltså konsekventialistiskt gör vi fel.

Om du håller med mig om att finansbranschen inte borde fokusera på avyttringar utan ansvarsfullt ägande eller påverkansarbete. Men hur ska vi identifiera vem som är bra på det och vem som inte är bra på det? Det finns inget enkelt sätt att identifiera vem som faktiskt skapar vilken påverkan, mycket talar för att påverkansarbete är effektivast i samarbete mellan olika aktörer. Alltså, vi vill egentligen inte hitta ”vem” som ska ta åt sig äran för en förbättring, utan vi vill identifiera vilka förvaltare som är seriösa i sitt hållbarhetsarbete och verkligen sätter press på bolagen de äger. Och nu kommer vi till pudelns kärna, anledningen till att jag gjorde den filosofiska utläggningen.

Det är här vår analysmetod skiljer sig från andra hållbarhetsanalyser, som helt enkelt bedömer innehaven i olika portföljer. Vi anser att det inte går att bedöma hållbarhet genom att analysera vilka tillgångar respektive produkt har investerat i, eftersom vi inte kan avgöra huruvida en förvaltare som har ett oetiskt innehav har det för att hen inte bryr sig, eller om hen arbetar aktivt som ansvarsfull ägare. Lösningen vi kom fram till var att göra jämförande analyser av det bakomliggande hållbarhetsarbetet i respektive sparprodukt. Vi identifierade bedömningsområden (”perspektiv”) inom respektive produkttyp som konsekventialistiskt bedöms vara viktiga. På svenska, vilka faktorer som var de viktigaste och tydligaste skillnaderna i hållbarhetsarbete mellan de olika bolagen. Livbolag har andra förutsättningar för att arbeta hållbart, än fondförsäkringar, liksom enskilda fonder. Genom att göra jämförande analyser där de som ligger i framkant blir gröna och de som är eftersläntrare blir röda skapas hela tiden incitament för produkterna och bolagen att förbättra sig. Mer om hållbarhetsanalyserna för respektive produkttyp kan ni läsa om i mina tidigare bloggar.

 

Kajsa Brundin
Kajsa Brundin 
Head of Investment Management