Skip to main content Skip to main navigation

Filosofi och hållbara investeringar!

Filosofi och hållbara investeringar!

15 mars · 2016

De produktkategorier som vi analyserar till vardags ansvarar för förvaltningen av väldigt mycket pengar. Livbolagen som täcks av analysen förvaltar ungefär 2000 mdr kr och fondförsäkringsbolagen i analysen har ungefär 900 mdr kr under förvaltning. Bland de fondbolag som utvärderas ingår ett par internationella jättar – tillsammans förvaltar de motsvarande 130 000 mdr kr. Pengar är makt brukar vi säga, och att om vi får finansbranschen att börja agera hållbart, det är först då vi kan komma någonstans! Eller för att citera Pippi, ”är man väldigt stark måste man vara väldigt snäll”.

Men det är faktiskt inte så enkelt som det kan låta. För hur ska finansbranschen agera för att bidra till en hållbarare värld? Jonas Nilsson och Joakim Sandberg på Handelshögskolan i Göteborg frågade sparare hur effektiva de trodde att olika strategier för etiska investeringar var. De popläraste strategierna, alltså vad sparare tror är bra, är att man ska undvika att investera i oetiska bolag och investera i etiska bolag, och även hänga ut oetiska bolag i media (Sandberg, J & Nilsson, J (2015) Do ethical investors want purity or effectiveness?).

Det är det här som är det stora dilemmat. Ska vi göra produkter som kunder vill ha, eller ska vi skapa och förespråka finansiella produkter som faktiskt ger effekt?

Ta till exempel avyttringar av kol- och oljeinnehav, som har varit en stor trend på sistonde. Inom kol har vi av olika anledningar sett priset på tillgångar sjunka kraftigt. Samtidigt har flera stora transaktioner skett. Köparna har varit kortsiktiga hedgefonder och private equity-fonder (E&Y, Mergers, acquisitions and capital raising in mining and metals: 2014 trends, 2015 outlook (2015)). Det är det här som är baksidan av exkluderingsstrategier. Om exkluderingsstrategierna”fungerar”, pressar de ned priset på tillgången relativt förväntat kassaflöde, och gör investeringen till en attraktiv källa till energi att bygga sin verksamhet kring. Det är kanske inte riktigt vad ansvarsfulla ägare vill åstadkomma!

Om vi tar en snabb lektion i filosofi är det här den klassiska motsättningen mellan deontologi och konsekventialism. Deontologin menar att det finns rätt och fel och en handling har ett inneboende värde som avgörs genom att se på kopplingen till en etisk norm. Det är fel att ljuga, punkt slut. Det är fel att tjäna pengar på kolkraft. Effekten av att sälja innehavet har inte någon betydelse för en deontolog.

Men konsekventialister håller inte med. De menar att det är effekten av en handling som avgör om den är etisk eller oetisk. Alltså, en vit lögn om kollegans nya frisyr är etiskt rättfärdigad eftersom effekten av att säga som det är, inte är bra. Om det är större sannolikhet att kolkraftverken investerar i renare produktionsanläggningar genom att vi är kvar som ansvarsfulla ägare får vi leva med att ha den här lite jobbiga ägandekopplingen till bolaget.

Om du har läst min blogg förut förstår du säkert vilket lag jag håller på, men man kan också se det såhär. Om grunden till hållbarhetsanalyserna är att få pengarna att styra, eller ”är man väldigt stark måste man vara väldigt snäll”-tanken, måste vi utgå från att vi vill ha en reell effekt av det vi gör. Genom att avinvestera i icke hållbara eller icke etiska bolag klipper vi våra egna band till själva bolaget, och deontologiskt gör vi rätt. Att de ohållbara handlingarna fortsätter spelar ingen roll. Men genom att avinvestera släpper vi även makten som vi kan ha över hållbara investeringar, alltså konsekventialistiskt gör vi fel.

Om du håller med mig om att finansbranschen inte borde fokusera på avyttringar utan ansvarsfullt ägande eller påverkansarbete. Men hur ska vi identifiera vem som är bra på det och vem som inte är bra på det? Det finns inget enkelt sätt att identifiera vem som faktiskt skapar vilken påverkan, mycket talar för att påverkansarbete är effektivast i samarbete mellan olika aktörer. Alltså, vi vill egentligen inte hitta ”vem” som ska ta åt sig äran för en förbättring, utan vi vill identifiera vilka förvaltare som är seriösa i sitt hållbarhetsarbete och verkligen sätter press på bolagen de äger. Och nu kommer vi till pudelns kärna, anledningen till att jag gjorde den filosofiska utläggningen.

Det är här vår analysmetod skiljer sig från andra hållbarhetsanalyser, som helt enkelt bedömer innehaven i olika portföljer. Vi anser att det inte går att bedöma hållbarhet genom att analysera vilka tillgångar respektive produkt har investerat i, eftersom vi inte kan avgöra huruvida en förvaltare som har ett oetiskt innehav har det för att hen inte bryr sig, eller om hen arbetar aktivt som ansvarsfull ägare. Lösningen vi kom fram till var att göra jämförande analyser av det bakomliggande hållbarhetsarbetet i respektive sparprodukt. Vi identifierade bedömningsområden (”perspektiv”) inom respektive produkttyp som konsekventialistiskt bedöms vara viktiga. På svenska, vilka faktorer som var de viktigaste och tydligaste skillnaderna i hållbarhetsarbete mellan de olika bolagen. Livbolag har andra förutsättningar för att arbeta hållbart, än fondförsäkringar, liksom enskilda fonder. Genom att göra jämförande analyser där de som ligger i framkant blir gröna och de som är eftersläntrare blir röda skapas hela tiden incitament för produkterna och bolagen att förbättra sig. Mer om hållbarhetsanalyserna för respektive produkttyp kan ni läsa om i mina tidigare bloggar.

 

Blogg

Pratas det hållbarhet på årsstämman?

23 april · 2018

Vi är mitt i säsongen för bolagsstämmor. Röstning och andra aktiviteter i samband med bolagsstämman är det grundläggande lagstadgade inflytandet som aktieägare har. Här finns massor av chanser att påverka och göra sin röst hörd! Pratar vi tillräckligt med hållbarhet på årsstämmorna? I Sverige finns några aktörer som är duktiga på att lyfta fram hållbarhetsfrågor på årsstämman, men det gäller långt ifrån alla.

Hur kan påverkan på bolagsstämman gå till? Bolagsstämman innehåller flera olika delar, av vilka några lämpar sig bra för påverkansarbete.

Frågestund och yttranderätt

Varje aktieägare har frågerätt, det vill säga rätten att ställa en fråga till ledningen eller styrelsen. Styrelsen måste inte besvara frågan om den inte är relevant eller om svaret kan innebära väsentlig skada för bolaget. Frågestunden ligger vanligen efter VD:s genomgång på årsstämman. Att ställa en fråga på en bolagsstämma är en rättighet för varje aktieägare, och det blir på sätt och vis en obligatorisk dialog för bolaget.

Utöver frågestunden kan investeraren också använda bolagsstämman för att framföra åsikter i ärenden som är uppe för beslut, det finns så kallad yttranderätt både för aktieägare och deras biträden.

Röstning

De flesta förslagen på bolagsstämmorna läggs av bolagens styrelse och handlar om andra saker än hållbarhet. Däremot är många styrningsfrågor (”G” i ESG) naturliga delar av årsstämmans dagordning. Exempelvis röstar stämman om ansvarsfrihet för ledning och styrelse, utser nya styrelsemedlemmar och revisorer, styrelsens ersättningspolicy bestäms, och resultat- och balansräkningar fastställs (Lag 2005:551).

Stämman kan också besluta om ändringar i bolagets stadgar och fatta beslut som har med bolagets övergripande verksamhet och strategi att göra. Här behöver en förvaltare en stor ägarpost eller samarbeta med andra för att kunna påverka genom det juridiska ägarinflytandet. I takt med att marknaden ställer krav på att de institutionella ägarna ska rösta i sina innehav och bevaka sina innehav, har ESG-konsulter blivit allt viktigare. Att ta hjälp av en extern konsult är framförallt vanligt när man behöver bevaka många olika marknader eller har ett mycket utspritt ägande.

Aktieägarmotioner

Aktieägare har en formell rättighet (initiativrätt) att få sitt förslag behandlat på bolagsstämman. Denna metod är inte särskilt vanlig i Sverige, trots att bara en enda aktie behövs för att kunna lägga en motion. Inte heller i Europa är aktieägarmotioner särskilt vanligt, trots att det egentligen inte finns några större hinder för att lägga motioner.

Ökat fokus på ägaransvar: Stewardship codes och "Say on pay" 

Bristande intresse för ägarfrågor bland institutionella ägare har pekats ut som en av de bidragande orsakerna till den senaste finanskrisen. Av den anledningen har flera nya lagar tillkommit, och man har utformat rekommendationer för hur institutionella ägare bör hantera och rapportera sitt ägararbete. Exempelvis har flera länder introducerat så kallade Stewardship codes, liksom ”say on pay”.

Stewardship code introducerades i Storbritannien 2010 efter den senaste finanskrisen. De som har skrivit under initiativet ska följa sju principer kring bland annat rapportering, hantering av intressekonflikter, bevakning av innehav, samarbeten med andra ägare och röstning. 2016 hade nästan 200 kapitalförvaltare och ett 90-tal kapitalägare skrivit under Stewardship code.

”Say on pay” innebär att ersättning till styrelse och ledning ska röstas igenom på bolagsstämman. I Sverige är ”say on pay” bindande sedan 2006 både för styrelsen och högsta ledningen i publika aktiebolag.

Ökat ansvarstagande? 

Initiativen har lett till ökad transparens kring ägararbete, men har det lett till ökat ansvarstagande?

Den ekonomiska makten har i mänsklighetens historia alltid tillhört några få privilegierade. Men, sedan en tid tillbaka har sparkapitalet utgjort en allt större maktfaktor. I Sverige utgörs den största enskilda maktfaktorn i samhället av summan av det svenska folkets sparkapital. Som vanligt när saker händer snabbt och gradvis uppmärksammar vi inte förändringen. Därför reflekterar kanske inte de flesta sparare idag över vilken makt deras sparkapital bär med sig, och vilken påverkan det kan användas till att uppnå i samhället.

Vi bevakade nyligen en intressant årsstämma där sparare och kunder uttryckt stor tveksamhet till bankens flytt av huvudkontoret utomlands (se även vår opinionsrapport om Pensionsmakt om sparares önskemål), men där få förvaltare vågade eller ville gå emot styrelsens förslag. Varför? Var det för att man inte höll med spararna? Ansåg man sig veta bättre? Eller hade man inte tillräckligt tydliga direktiv?

 

P.s. Läs mer om påverkansarbete på bolagsstämmor i min bok Spara ansvarsfullt? Den nya, goda kapitalmarknaden. Finns i din nätbokhandel.

 

Blogg

Kan oron i tekniksektorn leda till nästa börskrasch?

19 april · 2018

Samma situation som i slutet på 1990-talet?

Facebookskandalen har lett till att många på senare tid funderat på om det går att lita på teknikjättarna som tar allt större plats i vårt liv. Spridningen av användardata skapar osäkerhet och ett antal större bolag i branschen besitter idag mycket makt genom den information de har tillgång till. För investerare har teknikaktier länge varit gynnsamma och jämfört med många bolag i samband med millennieskiftets teknologibubbla kan vi denna gång inte prata om förhoppningsbolag utan såväl försäljnings-  såsom vinsttillväxten är på många håll god. Vid en direkt jämförelse mellan exempelvis FAANG-bolagen (Facebook, Amazon, Apple, Netflix och Google/Alphabet) och de fem största bolagen i slutet på 1990-talet finns vissa likheter, men också skillnader:

  • De största noterade bolagen i sektorn idag har större kassor och ett starkare kassaflöde
  • Värderingarna är höga, men långt ifrån så höga som de var strax innan teknologibubblan brast
  • Sektorvikten för hela tekniksektorn är nu cirka 25 procent, vilket är något lägre än vid slutet av 1990-talet. Däremot är vinstandelen i relation till de totala vinsterna på börsen nu över 20 procent medan den då var endast cirka 15 procent.

Regleringsbehovet ett orosmoln

Förväntningar om framtida vinster för sektorn idag är naturligtvis höga och sett till ovan liksom de grundläggande bättre förutsättningarna ser vi idag inte samma fara för en bubbla som då. Däremot finns det en rad orosmoln att förhålla sig till som investerare. När branscher växer sig stora uppstår behovet av regleringar och teknik/e-handelssektorn är idag den minst reglerade utav alla sektorer på den amerikanska börsen. Facebookskandalen visar tydligt regleringsbehovet och om vi ser på tidigare stora regelverksförändringar inom exempelvis finans-, bioteknik- och tobakssektorn så har dessa i stor utsträckning lett till kursnedgångar för sektorn. 

 

Dags att se över exponeringen

En stor sektorandel på börsen är dessutom en varningssignal i sig. Oavsett om vi ser på oljebolagen på 1970-talet som stod för närmast 30 procent av börsvärdet eller finansbranschen år 2007 så har andelen så småningom reverserats. I och med att passiva investeringar såsom indexfonder har ökat kraftigt finns det också en stor risk att en lång uppgångsfas kan övergå i en längre nedgångsfas. Tillsammans med en rad andra faktorer, såsom att den amerikanska tekniksektorn är den med störst andel av försäljningen på marknader utanför USA och därmed kan drabbas mer om riskerna för ett handelskrig eskalerar, finner vi därför all anledning att se över sin exponering mot sektorn.


Men hur kan man då skydda sig när sektorn utgör en så pass stor andel av börsvärdet? Ett sätt är naturligtvis att investera enbart i andra sektorer eller i andra typer av enskilda aktier. Ett annat är att placera mer i regioner som har mindre andel teknologibolag. I Europa är exempelvis andelen av ett brett börsindex endast 5 procent.

 

 

 

Ju större fond, desto bättre?

Incitament för att maximera fondförmögenheten

28 mars · 2018

Avgiftsstrukturen i fonder är satt procentuellt, precis som i många andra finansiella instrument. Fördelen med detta är att det är rättvist mot småspararna; genom att betala en procentuell avgift skapar man en jämlik fördelning av de kostnader som fonden har, utifrån hur mycket man som sparare har investerat. Nackdelen och tillika frågan är; vilka incitament skapar detta för fondbolaget?

Frågan kring incitament

Att fonder tar ut en procentuell förvaltningsavgift av fondförmögenheten innebär att ju mer kapital fonden har under förvaltning, desto mer kronor och ören tjänar fondbolaget. Detta innebär att fondbolaget har incitament att fondförmögenheten ska öka, antingen genom att värdet på underliggande innehav ökar eller genom att fonden får mer kapital att förvalta.

Incitamentet att öka värdet på underliggande tillgångar är bra för spararna, däremot är incitamentet att ha en stor fondförmögenhet i sig inte helt okomplicerat. Särskilt inte när det gäller fonder som investerar i mindre och mer illikvida aktier, exempelvis fonder som investerar i små och medelstora bolag. I ett tidigare blogginlägg diskuterar jag problematiken med stora småbolagsfonder. I korta drag: ju större småbolagsfond, desto mer begränsad är förvaltaren.

 

Detta är fondförvaltningsavgiften

Förvaltningsavgiften anges i procent av fondförmögenheten per år, men beräknas vanligtvis dagligen som 1/365-del av denna siffra. Detta för att enbart belasta sparare när de faktiskt är investerade i fonden. Förvaltningsavgiften för en enskild sparare bestäms av hur stor andel av fondförmögenheten spararen äger genom fondandelarna.

 

Är lösningen att stänga fonden?

Om fondbolaget anser att fonden är för stor, det vill säga den har för mycket kapital under förvaltning, så är lösningen ofta att stänga fonden för mer investeringar. På branschspråk brukar man då tala om fonder som är soft-closed och hard-closed. Soft-closed är vanligen när nya sparare inte får investera i fonden, men befintliga sparare får lov att fortsätta investera. Hard-closed är vanligen när alla typer av inflöden i fonden är begränsade.

Tanken med att på ett eller annat sätt begränsa fondens inflöden (och därmed fondförmögenheten) motiveras oftast av att fondbolaget vill värna om avkastningen. Det finns dock visst stöd i forskningen som pekar på att den goda avkastning fonden hade innan man stängde den inte kommer tillbaka bara för att man väljer att stänga fonden under en period.

 

Så värnar man om spararna

Att stänga en fond ger dock ett tydligt signalvärde, nu är fonden för stor för sitt eget bästa. En soft-close eller hard-close är därför sunt, det tyder på att man värnar om spararna och bortser från incitamentet att mer kapital under förvaltning innebär mer intjänade pengar. Alternativet hade varit att fortsätta ta in mer kapital under förvaltning, men med risk för en allt mindre möjlighet att kunna fullfölja sin strategi.

 

 

Kontakta oss