Exkludering – en ansvarsfull strategi?

26 aug. 2015
Intresset för hållbara investeringar fortsätter att öka; från sparare, organisationer och från myndigheter. En effekt av detta är att hållbara investeringsstrategier är på stark frammarsch.

Den populäraste hållbarhetsstrategin i Europa är exkludering. Metoden innebär att förvaltarna väljer att inte investera i specifika företag, branscher, eller länder. Etisk exkludering innebär att man utesluter exempelvis företag som producerar eller handlar med vapen, pornografi, alkohol och tobak. En annan typ av exkludering kallas normbaserad exkludering och då utesluter man företag som har brutit mot internationella konventioner för miljö och mänskliga rättigheter. I praktiken sker detta oftast genom att förvaltaren köper in tjänsten att genomlysa alla sina innehav enligt sina egna kriterier, och förvaltaren får sedan en rapport eller en automatisk blockering av icke tillåtna innehav.

En studie av Eurosif från 2014 [1] visar att exkludering då täckte runt 41 % av den europeiska investeringsmarknaden. Samma studie konstaterar att exkludering börjar bli mer regel än undantag, vilket ger utrymme till mer fokus åt andra hållbara investeringsstrategier. Äntligen!

Jag har länge argumenterat för att exkludering skapar ett omodernt hållbarhetsfokus. Om vi analytiker eller media förespråkar exkluderingsstrategier och svartmålar en förvaltare med ett innehav som på ett eller annat sätt är kontroversiellt hindrar vi kapitalägare från att arbeta långsiktigt ansvarsfullt. En förvaltare som vill undvika den typen av dålig publicitet kan då enkelt exkludera alla innehav som kan uppfattas som kontroversiella och därefter glömma bort frågan. En förvaltare som däremot är kvar som ägare i bolaget, men som ställer krav och ger råd hur bolaget kan förbättra sig, kanske åstadkommer en verklig förändring, men straffas i den typen av analys. Vi skulle därför förhindra hållbarhetsarbete om vi premierade rena exkluderingsstrategier.

Exkluderingsstrategier leder till att det enbart skapas förlorare. De som inte arbetar med hållbarhet och enbart exkluderar slipper kritiken, trots att de egentligen borde få mer kritik än de som faktiskt gör något. Risken att hängas ut kan leda till att bolag inte vågar kommunicera sitt hållbarhetsarbete, vilket utgör ett hinder för en mer hållbar framtid. En positiv hållbarhetskommunikation möjliggör istället för bra förebilder, som kan inspirera andra och sprida kunskap om hur de på bästa sätt kan arbeta hållbart.

För att möjliggöra hållbarhetsarbete i kapitalförvaltning bör vi därför framhäva det positiva istället för det negativa. Då kommer fler våga kommunicera sitt hållbarhetsarbete, både intern och externt. Det kommer gynna både konsumenterna och företagen, men även samhället i stort.

[1] Eurosif, 2014

Kajsa Brundin
Kajsa Brundin 
Head of Investment Management