Skip to main content Skip to main navigation

Hållbarhet- ”bara” en fråga om grundläggande ekonomisk teori och riskhantering?

Blogg

Hållbarhet- ”bara” en fråga om grundläggande ekonomisk teori och riskhantering?

16 januari · 2015

Som förälder har jag börjat reflektera över ämnen och aspekter som jag tidigare inte har ägnat särskilt mycket tankeverksamhet (kan vara ett klassiskt ålderstecken också). Detta kan vara både obehagligt och uppfriskande på samma gång. Ett sådant ämne, som låter extremt högtravande, är vilken värld mina barn kommer att växa upp i. Det här blogginlägget kommer att ha en lite annorlunda karaktär än mina övriga, jag kommer att passa på att utnyttja min fria roll på ”bloggmittfältet” till max.

Vi har arbetat länge med frågor relaterade till hållbarhet i våra kunders placeringar. För en tid sedan fick jag, hyfsat överraskande, den roliga möjligheten att tala på konferensen ”Hållbar kommun”. Långt från min vanliga vardag och många, nya intressanta ämnen som exempelvis att det finns bakterier som äter fett. I samband med konferensen började jag att fundera på varför mycket inom finansmarknaden uppfattas gå stick i stäv med en strävan efter ett mer hållbart samhälle. Hållbar utveckling brukar definieras som ”sustainable development is development that meets the needs of the present without compromising the ability of future generations to meet their own needs.” [1] Detta borde vara en självklar utgångspunkt även i finanssektorn, framför allt om du är en aktör som strävar efter långsiktig överlevnad och lönsamhet. Jag vill dock poängtera att det inte ligger några politiska värderingar i blogginlägget utan min ambition har varit att försöka illustrera varför hållbarhetsfrågan är, eller i alla fall borde vara, nära sammankopplad med finansmarknaden och dess intressen.

 

Ett hållbart agerande borde ligga i finansmarknadens intresse

Sedan början på 90-talet förbrukar jordens befolkning varje år mer resurser efter nio månader än vad jorden kan producera på ett år [2]. På konferensen fick jag också lära mig att om alla levde som den genomsnittliga svensken så skulle vi behöva 3,7 jordklot. För att uttrycka detta i ekonomiska termer så lever vi helt enkelt över våra tillgångar. Som alla, med sunt förnuft i allmänhet och någon typ av ekonomisk utbildning i synnerhet, vet så är det inte hållbart i längden. Ekonomisk historia är full av exempel på vad ett sådant beteende kan leda till. I bästa fall slutar det med att banken drar tillbaka krediter eller kräver ytterligare säkerheter, medan det i värsta fall slutar med konkurs eller rekonstruktion. Jag vet inte exakt vad detta skulle kunna översättas till avseende hur hållbart vårt leverne är, men jag känner inte spontant att jag är sugen på att uppleva en motsvarande konkurs för jorden.

Människan är dock uppfinningsrik och det finns ett ordspråk som säger att när nöden är som störst är hjälpen som närmast. Mitt arbete består till stor del av att uppskatta sannolikheter och minimera risker. Kan riskerna reduceras så görs det och vi föredrar att enbart bära kalkylerade risker med låg sannolikhet. Det handlar om att inte lita på slumpen. Att hantera en känd risk med förevändningen att ”det löser sig” skulle troligtvis frambringa en del befogade frågetecken från våra kunder.

Med risk för att trivialisera problemen så skulle jag vilja drista mig till att säga att hållbarhetsfrågan i hög utsträckning i mångt och mycket är ytterligare en risk som behöver hanteras. Problemet är att det är en risk vi i finansmarknaden inte är vana vid och den är också svår att kvantifiera (något vi också gillar överdrivet mycket). Det är vidare en stor risk, så stor att den kan bli svår att greppa. Samtidigt är problemställningen, det vill säga att vi lever över våra tillgångar, välkänd för alla ekonomer. Varför borde det då ligga i finansmarknadens intresse att agera?  Nedan har jag listat ett par anledningar, men det finns sannolikt betydligt fler:

  • Det är kända risker som vi har en uppfattning om hur vi kan hantera redan idag. Hade det varit en rent finansiell risk hade den med största sannolikhet säkrats på något vis. Tyvärr kräver denna risk till viss del ett nytt tänkande och beteende då det tyvärr inte går att köpa exempelvis ett derivat för att bli av med risken.

  • Förutsägbarheten och stabiliteten i världen kommer att minska vilket vanligtvis påverkar finansmarknaden och ekonomin negativt. Detta kommer sig av primärt två skäl:

    - En betydligt större andel naturkatastrofer som jordbävningar, översvämningar etc.     som gör allt större ekonomisk skada vilket illustreras av nedanstående graf.

    - Social oro som bottnar i exempelvis stigande matpriser på grund av exempelvis torka eller missväxt. Världsbanken lyfter fram den arabiska våren som ett exempel där detta kan ha spelat in. Hit kan även konflikter om naturtillgångar, klimatflyktingar etc räknas vilka troligtvis också skulle påverka finansmarknaden och den globala ekonomin negativt.

  • Sämre förutsättningar för att producera vissa varor och tjänster kommer troligtvis att påverka vinster och marginaler negativt på lång sikt. Enligt en rapport från Världsbanken skulle exempelvis veteskördarna i Brasilien kunna minska med över 50% om den genomsnittliga globala temperaturen stiger med 2 grader till och med 2050.

 

Varför är det så svårt att åstadkomma något?

Det finns nog inget enkelt svar på den frågan, men en enkel hypotes skulle kunna vara att vi inte förstår, eller vill förstå, vidden av risken med ett icke-hållbart samhälle. Ett annat svar skulle kunna vara att vi inte tycker att det är värt det. Men även om vi lägger bort petitesser som våra barns framtid och arter som utrotas för ett ögonblick, så har jag svårt att se hur det inte  skulle vara värt att arbeta med hållbarhet som en integrerad del utifrån ett finansiellt perspektiv. Inte minst på lång sikt i alla fall, och kanske är det just horisonten som är nyckeln. Samtidigt finns det alltid en baksida och det vi ger upp för långsiktig hållbarhet har ofta ett kortsiktigt pris i form av exempelvis högre priser på varor, färre arbetstillfällen och lägre vinster i bolagen.

Frågan är också i hög grad politisk. En stötesten för konstruktiv dialog är enligt mig avsaknaden av förståelse för att allt inte är svart eller vitt. Gör vi alltför mycket politik av en fråga som egentligen borde vara ganska lite politisk tror jag att vi kommer att få problem. Jag tror alla vill ha ett långsiktigt hållbart samhälle, men vad gör jag om jag förlorar mitt arbete på grund av exempelvis direkta förbud mot vissa verksamheter? Gruvnäringen, i framför allt norra Sverige, bidrar exempelvis med 10 000 direkta och 35 000 indirekta arbetstillfällen[3]. Avvägningarna är som ni märker utomordentligt komplexa.

Det spelar självklart roll vad finansmarknaden gör, men för att åstadkomma effektiv förändring krävs, oavsett hur klyschigt det låter, helhetsperspektiv och integrering. Problemställningen kräver att finansmarknaden interagerar med andra delar av samhället och andra intressenter istället för att arbeta med isolerade punktinsatser. Hela finansmarknaden, inklusive Söderberg & Partners, kan troligtvis göra betydligt mycket mer, framför allt genom att belysa frågan för våra kunder, visa vilka alternativ som finns och vad de innebär (en början till detta är vår Hållbarhetsrapport).

Min uppfattning är att det absolut inte finns någon konflikt mellan hållbarhet å ena sidan och lönsamhet och avkastning å andra sidan. På lång sikt tror jag att det  är tvärtom. Anledningen till det, vilket jag har försökt få fram ovan, är att ett icke-hållbart agerande kortsiktigt kan vara finansiellt positivt, men att det långsiktigt kommer att vara finansiellt negativt, innebära högre risker och större volatilitet. Finansmarknaden känns i mångt och mycket irrationell i detta avseende trots att den enligt teoriboken betraktas som rationell. Snarare än att revidera teoriboken, vilket kanske behövs ändå, så hoppas jag istället att finansmarknaden börjar att agera rationellt i detta avseende.

 

Källor:

[1] WCED, 1987

[2] WWF, Living Planet report 2014

[3] Arbetsförmedlingen och SveMin

Varför fossilfria fonder inte kommer rädda klimatet

15 juni · 2018

”Hur du kan bekämpa klimatförändringarna? Flytta ditt pensionssparande till fossilfria fonder – så sparar du 2222,67 ton CO2 utsläpp”. 

”Nu blir det lättare att minska klimatpåverkan i ditt sparande”. 

”Investeringen bidrar till mindre koldioxidutsläpp i atmosfären, jämfört med investering i jämförbara globala aktier. Det tjänar både miljön och pensionsspararna på”. 

”Bidra till en fossilfri framtid”. 

Visst låter det bra? Du investerar i en fond som exkluderar bolag som utvinner kol, olja och gas, och vips så har du bidragit till en bättre miljö och minskade utsläpp.

Men riktigt så enkelt är det inte. Dessa skrivelser kommer från hemsidorna eller övrig kommunikation från några av de största kapitalförvaltarna i Sverige. Och det är synd att något som är så pass viktigt och bra – nämligen hållbart sparande – tenderar att lova en miljöeffekt, som forskning faktiskt inte kan bevisa. Det riskerar att urholka förtroendet för vad som är en hållbar sparprodukt och vad det har för konkreta effekter på vår omvärld.

Vad är divestering?

Divestering, från engelskans ”divestment”, är en strategi som kapitalägare kan använda sig av som går ut på att man inte investerar eller slutar investera i företag som bedöms ha en ohållbar eller oetisk verksamhet. De senaste åren har det varit särskilt fokus på att divestera (dvs. avyttra) bolag som utvinner fossila bränslen.

Varför det inte hjälper att exkludera miljöbovarna

Hur kommer det sig då, att man inte bidrar till mindre utsläpp och en fossilfri framtid - genom att investera i en fossilfri fond?

  • Det enkla svaret är att finansiella transaktioner i normalfallet inte påverkar ett företags direkta kapitalflöde. Det är ytterst svårt att som investerare påverka börspriset, särskilt då de stora fossilintensiva bolagen agerar på en likvid marknad. Ett aktieprisfall skulle snarare signalera att aktien är undervärderad. Det här är en viktig, och grundläggande, poäng. Vi agerar på en andrahandsmarknad, där någon annan alltid kommer äga bolagen. Att avyttra får inte bolaget att försvinna. Därmed påverkas inte utsläppen om en fond slutar investera i kol, olja och gas, vilket man lätt kan få intrycket av när man läser fondförvaltarnas marknadsföring och resonemang.
  • Jag vill dock inte påstå att det är helt lönlöst att exkludera vissa bolag. En forskningsstudie fann bl.a. att exkludering kan bidra till en stigmatisering av branschen, givet att exkluderingen också kombineras med någon form av aktivism/lobbying. Dessutom kommer portföljens riskexponering minska, givet att bolagens fossila tillgångar är övervärderade (läs mer om koldioxidbubblan i detta blogginlägg). Men man bör inte förlita sig på exkludering som en enskild strategi. Man kan sälja sina innehav i dessa bolag om man vill, men själva avyttrandet av bolagen kommer inte påverka koldioxidutsläppen eller minska spararens klimatpåverkan.
  • Flera fondförvaltare började utesluta, eller delvis utesluta, bolag inom kolproduktion ca år 2015/2016. Men om man verkligen menade allvar ur en risksynpunkt, så borde detta snarare ha skett för ca 5-10 år sedan. Dow Jones US Coal Index har sjunkit över 80% sedan 2010. Att nu proklamera att man utesluter kolbolag helt eller delvis i portföljen, med hänsyn tagen utifrån ett riskperspektiv, innebär dessvärre att man är lite sent på bollen. Om man ska vara cynisk skulle man även kunna påstå att det är enkelt att exkludera kol av miljöskäl, när det dessutom inte ser lika positivt ut rent finansiellt.
  • Att en fondförvaltare säger att de ”väljer bort” fossila bränslen behöver inte nödvändigtvis betyda att de gör just det. En svensk småbolagsfond kan inte rent praktiskt investera i bolag som utvinner kol, eftersom det inte finns svenska småbolag som sysslar med den typen av verksamhet. Att då påstå att de exkluderar dessa bolag – när det inte ens är möjligt att investera i överhuvudtaget – blir verkningslöst. Var även uppmärksam på procentgränserna. Många fonder uppger att de väljer bort bolag involverade i utvinning eller elkraftgenerering från fossila bränslen. Men det är en stor skillnad på att tillåta bolag med ca 50% av omsättningen från fossila bränslen, jämfört med att tillåta endast 5% av omsättningen från fossila bränslen.
  • Fokusera på konsumtion, inte produktion. Vår konsumtion står för 90% av det globala koldioxidavtrycket. Och vårt beroende av och efterfrågan på fossila bränslen är fortsatt hög. Det är därför viktigt att inte enbart lägga stort fokus på energisektorn, utan även t.ex. transporter, byggsektorn eller andra branscher som är beroende av fossilt bränsle. Investerare bör fokusera på hur de kan bidra till ett skifte mot en ökad efterfrågan av förnybart, genom att t.ex. bedriva påverkansarbete och ställa högre krav.

Vad bör göras istället?

Jag skulle vilja sticka ut hakan och säga att det är kontraproduktivt att alla fondförvaltare lägger så mycket resurser på exkludering. Om investerare vill göra en reell insats för att minska koldioxidutsläppen, bör de fokusera ännu mer på att vara aktiva ägare.

Det innebär inte enbart att man röstar på bolagsstämmor – utan även att de som ägare försöker påverka i frågan på alla plan. Föra talan gentemot politiker, bolagsrepresentanter och NGO:s. Ta ställning för klimatfrågan offentligt och samarbeta med andra investerare. Använd påtryckning för att få bolag att mäta och redovisa sina klimatrisker. Sätt ambitiösa målformuleringar. T.ex. istället för att ha en diskussion om huruvida man ska utesluta bolag vars omsättning till 5 eller 30% härstammar från kolutvinning – sätt ett mål om att en lika stor procentuell andel av företagens omsättning istället bör härstamma från förnybara källor, och kommunicera detta till bolagen.

Och det finns bra exempel på fonder som gör just detta. Exempelvis har SPP:s Plusfonder utöver en fossilfri investeringsstrategi även infört direktiv att minst 10% av innehaven ska riktas mot bolag som bidrar med lösningar på klimatutmaningen, t.ex. förnybar energi. På räntesidan finns det en del gröna obligationsfonder som är väldigt intressanta, vilket finansierar gröna projekt som t.ex. hållbar infrastruktur och vattenrening. 

Det är givetvis rimligt att avyttra bolag, om man av olika skäl gör bedömningen att det inte är en långsiktigt hållbar investering. Men vi har idag en övertro till de symboliska effekterna. Istället bör vi fundera på vad som faktiskt är mätbart och praktiskt möjligt här och nu. Klimatförändringen är ett reellt hot som kräver reella lösningar inom en snar framtid. Uteslutning av fossila bolag är inte en lösning, åtminstone inte som enskild strategi.

Avslutningsvis, tack till Victoria Lidén för research och värdefullt analysarbete.

Är en så liten småbolagsfond så möjligt att föredra?

14 juni · 2018

Jag har under den senaste tiden vridit och vänt på frågan kring fondförmögenhet, och särskilt analyserat stora småbolagsfonder. Det finns uppenbara begräsningar i möjligheten att fullfölja sin strategi om man som fond får för stor fondförmögenhet i förhållande till de investeringar man vill göra, mer om detta finns att läsa om i blogginlägget här. Men motfrågan är då om en så liten småbolagsfond som möjligt är att föredra. Ju mindre desto bättre, är det vad jag menar? Nja, det finns några saker man kan ta hänsyn till även när man investerar i de allra minsta fonderna. Låt oss först börja med vad forskningen säger om ämnet:

Forskning på små fonder i små fondbolag

Forskningen gällande fondförmögenhetens påverkan på avkastning drar åt två håll; när man visar på ett negativt samband mellan stor fondförmögenhet och prestation lyfter man ofta fram att ju större fond desto mer begränsad blir den i vilka bolag den kan investera i. När man däremot visar på positivt samband mellan stor fondförmögenhet och prestation lyfter man ofta fram stordriftsfördelar som kommer med stora fondbolag, exempelvis bättre möjlighet att förhandla rabatter, större analysteam, större möjlighet att hantera svåra perioder i en enskild fond och så vidare. Här är alltså en skillnad i förklaringsmodellerna kopplat till fondförmögenhet: går små fonder bra så är det på grund av att de inte är begränsade av sin fondförmögenhet, går stora fonder bra så är det på grund av att de tillhör ett stort fondbolag. Från ett akademiskt perspektiv skapar inte en stor fondförmögenhet i sig själv värde, utan sannolikheten att då tillhöra ett stort fondbolag.

Stora investerare i små fonder

Ur ett mer praktiskt perspektiv kan möjligheten att hantera stora summor pengar få effekt på avkastningen i små småbolagsfonder. I en liten fond blir en stor investerare lätt väldigt stor och detta kan vara problematiskt när den stora investeraren bestämmer sig för att köpa eller sälja sina andelar i fonden. Bestämmelser kring hur många aktier fonden får sälja av på samma gång, värdepapper med olika likviditet och minskad marknadsexponering innan det stora inflödet av pengar är fullt ut investerat är exempel på saker som kan belasta även små investerare vid en stor investerares köp eller försäljning av fondandelar.

Nackdelar med riktigt små småbolagsfonder

För riktigt små fonder blir denna likviditetshantering en större fråga även om hantering av kapitalflöden gäller alla fonder och även om man som fondbolag kan minimera effekterna av kapitalflöden på olika sätt. Utifrån frågeställningen om en så liten fond som möjligt är att föredra, är invändningen primärt att den kan ha svårare att hantera kapitalflöden och att en liten fond mer sannolikt tillhör ett litet fondbolag som därför inte kan njuta av det stora fondbolagets fördelar.  

 

I detta blogginlägg har jag diskuterat nackdelar med för små småbolagsfonder, läs gärna även detta inlägg om nackdelar med för stora småbolagsfonder.

Privat hälso- och sjukvård blir skattepliktig förmån – vad innebär det för dig?

31 maj · 2018

Nu är det beslutat av riksdagen att förmån av fri hälso- och sjukvård avskaffas och att sådan förmån från och med 1 juli i år är en skattepliktig förmån som huvudregel. 

Undantag från beskattning av sådan förmån görs dock fortsatt för vård och läkemedel för privatanställd som insjuknar i samband med utlandstjänstgöring. Var den anställde emellertid ”sjuk” redan innan utlandsstationeringen, till exempel i diabetes, är vård och läkemedel utomlands en skattepliktig förmån. För statligt anställda är lagstiftaren mer generös då fri hälso- och sjukvård fortsatt är en skattefri förmån för utomlands stationerad personal, oavsett vid vilken tidpunkt de insjuknade.

Om förmånen tillhandahålls genom försäkring så är förmånens belopp lika med arbetsgivarens kostnad för försäkringen. Detsamma får antas gälla när arbetsgivaren betalar för vården när sådan försäkring saknas.

I och med att förmånen blir skattepliktig slopas den avdragsbegränsning som gällt arbetsgivarens kostnad för sådan förmån som varit skattefri.

Fortsatt kommer förmån av företagshälsovård och förebyggande och rehabiliterande behandling vara skattefri. Och det är väl gott så, men i och med att fri hälso- och sjukvård blir skattepliktigt kommer helt plötsligt den anställdes sjukvårdsjournal blir föremål för arbetsgivarens granskning. Hur ska arbetsgivaren annars kunna avgöra om behandlingen var för att avhjälpa ett uppkommet sjukdomsfall eller om det var fråga om en förebyggande åtgärd. Och vad gäller förebyggande så torde alla vårdinsatser kunna definieras som förebyggande, att avhjälpa så att det i vart fall inte blir värre. Frågorna om patientsekretess och att modern medicin utgår från att förebygga komplikationer verkar vara något som lagstiftaren inte satt sig in i.

Att ändringen om att beskatta fri hälso- och sjukvård har en ideologisk grund är ingen nyhet, men det gör det inte mindre synd att barnet nu kastas ut med badvattnet. För, om avsikten är att alla ska erbjudas samma vård så kommer ingen erbjudas bättre vård om de som omfattats av försäkring istället skulle ställa sig i de redan långa sjukvårdsköerna. Och det intresse som arbetsgivaren kan antas dela med den anställde, att denne ska bli frisk så snabbt som möjligt för att kunna återgå till arbetet, väger synbarligen lätt när egna ideologiska ståndpunkter ska klarläggas.

Men, så är det ju valår i år också!

Kontakta oss