Skip to main content Skip to main navigation

Hållbarhet- ”bara” en fråga om grundläggande ekonomisk teori och riskhantering?

Blogg

Hållbarhet- ”bara” en fråga om grundläggande ekonomisk teori och riskhantering?

16 januari · 2015

Som förälder har jag börjat reflektera över ämnen och aspekter som jag tidigare inte har ägnat särskilt mycket tankeverksamhet (kan vara ett klassiskt ålderstecken också). Detta kan vara både obehagligt och uppfriskande på samma gång. Ett sådant ämne, som låter extremt högtravande, är vilken värld mina barn kommer att växa upp i. Det här blogginlägget kommer att ha en lite annorlunda karaktär än mina övriga, jag kommer att passa på att utnyttja min fria roll på ”bloggmittfältet” till max.

Vi har arbetat länge med frågor relaterade till hållbarhet i våra kunders placeringar. För en tid sedan fick jag, hyfsat överraskande, den roliga möjligheten att tala på konferensen ”Hållbar kommun”. Långt från min vanliga vardag och många, nya intressanta ämnen som exempelvis att det finns bakterier som äter fett. I samband med konferensen började jag att fundera på varför mycket inom finansmarknaden uppfattas gå stick i stäv med en strävan efter ett mer hållbart samhälle. Hållbar utveckling brukar definieras som ”sustainable development is development that meets the needs of the present without compromising the ability of future generations to meet their own needs.” [1] Detta borde vara en självklar utgångspunkt även i finanssektorn, framför allt om du är en aktör som strävar efter långsiktig överlevnad och lönsamhet. Jag vill dock poängtera att det inte ligger några politiska värderingar i blogginlägget utan min ambition har varit att försöka illustrera varför hållbarhetsfrågan är, eller i alla fall borde vara, nära sammankopplad med finansmarknaden och dess intressen.

 

Ett hållbart agerande borde ligga i finansmarknadens intresse

Sedan början på 90-talet förbrukar jordens befolkning varje år mer resurser efter nio månader än vad jorden kan producera på ett år [2]. På konferensen fick jag också lära mig att om alla levde som den genomsnittliga svensken så skulle vi behöva 3,7 jordklot. För att uttrycka detta i ekonomiska termer så lever vi helt enkelt över våra tillgångar. Som alla, med sunt förnuft i allmänhet och någon typ av ekonomisk utbildning i synnerhet, vet så är det inte hållbart i längden. Ekonomisk historia är full av exempel på vad ett sådant beteende kan leda till. I bästa fall slutar det med att banken drar tillbaka krediter eller kräver ytterligare säkerheter, medan det i värsta fall slutar med konkurs eller rekonstruktion. Jag vet inte exakt vad detta skulle kunna översättas till avseende hur hållbart vårt leverne är, men jag känner inte spontant att jag är sugen på att uppleva en motsvarande konkurs för jorden.

Människan är dock uppfinningsrik och det finns ett ordspråk som säger att när nöden är som störst är hjälpen som närmast. Mitt arbete består till stor del av att uppskatta sannolikheter och minimera risker. Kan riskerna reduceras så görs det och vi föredrar att enbart bära kalkylerade risker med låg sannolikhet. Det handlar om att inte lita på slumpen. Att hantera en känd risk med förevändningen att ”det löser sig” skulle troligtvis frambringa en del befogade frågetecken från våra kunder.

Med risk för att trivialisera problemen så skulle jag vilja drista mig till att säga att hållbarhetsfrågan i hög utsträckning i mångt och mycket är ytterligare en risk som behöver hanteras. Problemet är att det är en risk vi i finansmarknaden inte är vana vid och den är också svår att kvantifiera (något vi också gillar överdrivet mycket). Det är vidare en stor risk, så stor att den kan bli svår att greppa. Samtidigt är problemställningen, det vill säga att vi lever över våra tillgångar, välkänd för alla ekonomer. Varför borde det då ligga i finansmarknadens intresse att agera?  Nedan har jag listat ett par anledningar, men det finns sannolikt betydligt fler:

  • Det är kända risker som vi har en uppfattning om hur vi kan hantera redan idag. Hade det varit en rent finansiell risk hade den med största sannolikhet säkrats på något vis. Tyvärr kräver denna risk till viss del ett nytt tänkande och beteende då det tyvärr inte går att köpa exempelvis ett derivat för att bli av med risken.

  • Förutsägbarheten och stabiliteten i världen kommer att minska vilket vanligtvis påverkar finansmarknaden och ekonomin negativt. Detta kommer sig av primärt två skäl:

    - En betydligt större andel naturkatastrofer som jordbävningar, översvämningar etc.     som gör allt större ekonomisk skada vilket illustreras av nedanstående graf.

    - Social oro som bottnar i exempelvis stigande matpriser på grund av exempelvis torka eller missväxt. Världsbanken lyfter fram den arabiska våren som ett exempel där detta kan ha spelat in. Hit kan även konflikter om naturtillgångar, klimatflyktingar etc räknas vilka troligtvis också skulle påverka finansmarknaden och den globala ekonomin negativt.

  • Sämre förutsättningar för att producera vissa varor och tjänster kommer troligtvis att påverka vinster och marginaler negativt på lång sikt. Enligt en rapport från Världsbanken skulle exempelvis veteskördarna i Brasilien kunna minska med över 50% om den genomsnittliga globala temperaturen stiger med 2 grader till och med 2050.

 

Varför är det så svårt att åstadkomma något?

Det finns nog inget enkelt svar på den frågan, men en enkel hypotes skulle kunna vara att vi inte förstår, eller vill förstå, vidden av risken med ett icke-hållbart samhälle. Ett annat svar skulle kunna vara att vi inte tycker att det är värt det. Men även om vi lägger bort petitesser som våra barns framtid och arter som utrotas för ett ögonblick, så har jag svårt att se hur det inte  skulle vara värt att arbeta med hållbarhet som en integrerad del utifrån ett finansiellt perspektiv. Inte minst på lång sikt i alla fall, och kanske är det just horisonten som är nyckeln. Samtidigt finns det alltid en baksida och det vi ger upp för långsiktig hållbarhet har ofta ett kortsiktigt pris i form av exempelvis högre priser på varor, färre arbetstillfällen och lägre vinster i bolagen.

Frågan är också i hög grad politisk. En stötesten för konstruktiv dialog är enligt mig avsaknaden av förståelse för att allt inte är svart eller vitt. Gör vi alltför mycket politik av en fråga som egentligen borde vara ganska lite politisk tror jag att vi kommer att få problem. Jag tror alla vill ha ett långsiktigt hållbart samhälle, men vad gör jag om jag förlorar mitt arbete på grund av exempelvis direkta förbud mot vissa verksamheter? Gruvnäringen, i framför allt norra Sverige, bidrar exempelvis med 10 000 direkta och 35 000 indirekta arbetstillfällen[3]. Avvägningarna är som ni märker utomordentligt komplexa.

Det spelar självklart roll vad finansmarknaden gör, men för att åstadkomma effektiv förändring krävs, oavsett hur klyschigt det låter, helhetsperspektiv och integrering. Problemställningen kräver att finansmarknaden interagerar med andra delar av samhället och andra intressenter istället för att arbeta med isolerade punktinsatser. Hela finansmarknaden, inklusive Söderberg & Partners, kan troligtvis göra betydligt mycket mer, framför allt genom att belysa frågan för våra kunder, visa vilka alternativ som finns och vad de innebär (en början till detta är vår Hållbarhetsrapport).

Min uppfattning är att det absolut inte finns någon konflikt mellan hållbarhet å ena sidan och lönsamhet och avkastning å andra sidan. På lång sikt tror jag att det  är tvärtom. Anledningen till det, vilket jag har försökt få fram ovan, är att ett icke-hållbart agerande kortsiktigt kan vara finansiellt positivt, men att det långsiktigt kommer att vara finansiellt negativt, innebära högre risker och större volatilitet. Finansmarknaden känns i mångt och mycket irrationell i detta avseende trots att den enligt teoriboken betraktas som rationell. Snarare än att revidera teoriboken, vilket kanske behövs ändå, så hoppas jag istället att finansmarknaden börjar att agera rationellt i detta avseende.

 

Källor:

[1] WCED, 1987

[2] WWF, Living Planet report 2014

[3] Arbetsförmedlingen och SveMin

Blogg

Ny rapporteringsplikt för skatterådgivare

20 februari · 2019

Arbetet med att motverka aggressiv skatteplanering har tagit ytterligare ett steg fram i lagstiftningsprocessen då Utredningen om informationsskyldighet för skatterådgivare publicerats. Utredningens förslag innebär att skatterådgivare ska vara skyldiga att informera Skatteverket om vilka råd som lämnats och till vem. I detta blogginlägg går jag igenom vad detta innebär.

De nya bestämmelserna ska enligt förslaget träda i kraft 1 juli 2020, och syftet är att motverka aggressiv skatteplanering men även att stävja skattefusk. Skatteverket ska ha informationen om vilka råd som lämnats och till vem inom 30 dagar från det att rådet lämnades.

Grunden för förslaget är ett direktiv som gäller EU-medlemmar. Direktivet som gäller EU anger enbart att det ska finnas lagstiftning i medlemsländerna att skatteråd som involverar fler än ett EU land ska rapporteras. Det svenska förslaget går ännu längre då man vill att råd som enbart gäller inom Sverige också ska rapporteras.

Rapporteringspliktiga arrangemang

Nu är det inte så att allt som skatterådgivaren säger ska rapporteras utan det är enbart vad utredningen döpt till ”rapporteringspliktiga arrangemang” som Skatteverket ska informeras om. Problemet är dock att begreppet arrangemang är mycket vidsträckt och att det således kommer att ta sin tid och ett otal domstolsprocesser innan begreppet har fått en något fastare form i detta system. Med ”rapporteringspliktiga arrangemang” avser utredningen rådgivning som uppvisar minst ett av flera ”angivna kännetecken”. Exempel på detta är när en inkomst omvandlas från att träffas av mer tyngande beskattning till mindre tyngande, betalningar över nationsgränsen, förekomst av konfidentialitetsvillkor etc.

Vad kommer detta leda till?

Även om det just är arrangemang med vissa kännetecken som ska rapporteras kommer det bli ett nytt lager av kostsam administration för alla skatterådgivare att hantera. Att hoppa över att rapportera torde inte vara något att fundera på då prislistan för försummad rapportering startar på 7 500 kr och stannar vid 500 000 kr per rapporteringsmiss. Med tanke på den höga sanktionsavgiften kommer detta förmodligen leda till att många råd som egentligen inte behöver rapporteras ändå kommer att rapporteras.

Utan skatterådgivare ansvarar man själv för rapporteringsansvaret

Den som då tänker sig att finna på ett eget råd, utan inblandning av skatterådgivare, har enbart lyckats med att flytta över rapporteringsansvaret på sig själv. Detta innebär att om du inte köper rådet utan kommer på ett eget sätt, har du själv skyldighet att rapportera till Skatteverket vad du gjort. Här riskerar användaren själv att åka på en del av sanktionsavgiften. Detsamma ska gälla om rådgivaren inte omfattas av rapporteringsplikten, till exempel på grund av advokatsekretess eller att praktiken är placerad utanför det område som omfattas av den här informationsskyldigheten.

Att stävja skattefusk är inget dåligt syfte men jag delar inte utredningens uppfattning att förslaget ovan gör just det. Men om målet däremot är att få alla skattskyldiga att enbart söka råd av Skatteverket istället för av en privat aktör är det ett steg i rätt riktning.

Blogg

Hur stor risk tar du i ditt räntesparande?

20 februari · 2019

Risk är ett centralt begrepp när det kommer till att bestämma sig för hur man ska placera sitt sparande, och kopplingen mellan risk och avkastningen känner de flesta till. Den stora frågan brukar då oftast bli ”hur stor andel aktier ska jag våga mig på i mitt sparande?”.

Att aktier kan erbjuda hög avkastning men till en hög risk tror jag de flesta av oss känner till. Men hur är det med risken i ditt räntesparande? Har du koll på den?

Sedan finanskrisen 2008 har vi levt i en lågräntemiljö där vi i vissa länder som Sverige till och med har minusränta. Avkastningen på vårt räntesparande har förstås gått samma väg. Sparkonton, räntefonder och obligationer har gett väldigt lite i avkastning de senaste åren och mycket talar för att de kommer fortsätta med det.

I och med att bankkonton, statsobligationer och andra säkra placeringar i bästa fall gett noll i avkastning så har många sökt sig till andra ränteinvesteringar. Företagsobligationer, preferensaktier och företagsobligationsfonder är några alternativ som snabbt blivit populära placeringar där man i alla fall fått någon avkastning. Men hur riskfyllda är de här placeringarna och kan man likställa en obligationsfond som placerar i statspapper med en som även placerar i företagsobligationer?

Nej, skillnaderna är stora här och jag tror att det finns en risk i att man underskattar den skillnad i risk som man tar när man jagar de där extra procenten i avkastning. Kanske har de senaste årens goda ekonomi gjort att vi tagit lite för lätt på risken i vårt räntesparande? Kom ihåg att det är räntedelen i portföljen som ska stabilisera portföljen framför allt om det skulle börja storma på finansmarknaderna.

Det behöver absolut inte vara fel på vare sig företagsobligationer eller preferensaktier men har risken i ditt räntesparande gått upp kan det vara läge att se över det. Gör en stresstest över din portfölj eller slå en signal till din rådgivare och stäm av att du ligger på rätt risknivå i ditt sparande.

Att hoppas på det bästa men förbereda sig på det värsta brukar vara en bra regel när det kommer till placeringar.

Blogg

Hur påverkas den svenska ekonomin av en ny regering?

5 februari · 2019

Ingen har lyckats undgå pajkastningen i samband med den svenska regeringsbildningen efter valet, de dagliga rubrikerna om politisk oenighet i Storbritannien, USA och diverse andra länder. Efter förra valet skrev jag att kompromisslösningar och segdragna förhandlingar är en del av priset som vi betalar för demokrati. Det är helt enkelt en del av systemet och trots en viss frustration så känns alternativa system, i alla fall inte för mig, superattraktiva.  

En annan aspekt av det demokratiska systemet, som också är mindre tilltalande, är vad som händer i situationer där alla är missnöjda och att ingen vill ta tag i situationen. I tider av missnöje, splittring och polarisering när behovet av ansvarstagande är som störst så är viljan att ta tag i utmaningarna som minst. Varför? Politiskt självmord är det korta svaret. Om ansvarstagandet enbart innebär nedsida och förutsättningarna för att göra folk nöjda är dåliga så väljer de flesta politiker att snarare ta ett steg tillbaka och hoppas på att någon annan tar smällen. Troligtvis är kön av kandidater till posten som premiärminister i Storbritannien rätt kort just nu och situationen har varit och är liknande i Sverige. Tyvärr påminner det här lite om min 7-åriga sons fotbollslag som helst bara vill spela match när de är säkra på att vinna. Oddsen ska i alla fall vara riktigt fördelaktiga. Efter lite resonerande kan dock min sons fotbollslag, till skillnad från många politiker, se matcherna som utmanande, lärorika och roliga även om oddsen för att lyckas är så där.

Jag har en känsla av att den nya regeringen som nu är på plats kan komma att hamna i denna knepiga situation där ingen riktigt vill ta i vissa frågor på grund av de dåliga förutsättningarna att komma ut lyckosamma. Det är ju ändå val om fyra år igen.

Denna knepiga situation kan vidare göra att flera av de föreslagna förändringarna avseende exempelvis värnskatten, inkomstskatten, skatten på uppskovsbeloppet vid försäljning av bostäder, miljöskatter och infrastrukturinvesteringar blir hängande i luften. I en sådan miljö är det minst sagt utmanande att förutse regeringsbildningens påverkan på svensk ekonomi, samtidigt som planeringen av privatekonomin trasslas till ytterligare. Förutsägbarhet tror jag ofta är viktigare än exakt vad förändringarna består i och i dagens läge skulle jag gärna se lite mer av min sons fotbollslags attityd.    

Kontakta oss